Lifehacks för en arbetande ADHD-mamma

Coach-program, vill gärna dela med sig av några viktiga insikter. Och jag, som är hennes coach, håller med. Det Lisa beskriver gäller så många av oss som älskar vårt jobb så mycket att det i perioder kan ta över hela livet. Det här är inga lätta saker och Lisa är förvånad över att hennes nya strategier redan skapat så många positiva ringar på vattnet, både för henne och för familjen.

Det här är hennes berättelse:

”Jag har insett rätt länge nu att jag måste göra några stora förändringar i mitt liv. Men för första gången bestämde jag mig för att inte bara välja den enklaste vägen! 

Låt mig ge er ett exempel från mitt liv: Jag bor med min man och vår 8-åriga dotter Sandra som har autism. Morgnarna, särskilt när vi lämnar vår dotter på skolan, är ofta otroligt utmanande för oss alla. Jag är inte säker på om jag har orden för att fullt ut beskriva den förtvivlan jag känner när jag måste stressa mitt autistiska barn genom hennes morgonritualer, och sedan lämna henne gråtande utanför skolan så att jag kan skynda mig hem och logga in när min arbetsdag startar kl. 8.30. Jag vet att min man känner på samma sätt, och att vi båda verkligen kämpar med att göra det som är bäst för vår dotter samtidigt som vi vill ta ansvar på våra arbeten. Jag har redan varit utbränd flera gånger och jag kände att symtomen börjat smyga sig på igen. Så, något behövde göras. Jag kunde inte fortsätta så här i mycket många veckor till…

I samma veva började jag mitt coachningsprogram på Letterlife. Vilket temat vi skulle jobba med var ju kristallklart. Balans mellan familj och jobb, stress och återhämtning. Jag och min coach diskuterade olika sätt att närma oss utmaningen med att skapa bättre morgonrutiner för hela familjen. Vi satte upp tydliga mål och kom på kluriga sätt att mäta framsteg och förändringar. Just mätbarheten var viktig eftersom jag ville att min coach skulle kunna hålla koll på mig och hålla mig ansvarig för at jag hela tiden jobbade i riktning mot mina mål och delmål.

Och det som hände redan första veckan kändes som magi! 

Jag hade kunnat fortsätta som jag redan gjort så länge, med att försöka få min man att ta de tuffa morgnarna med lämning på skolan, men jag valde i stället en väg där jag själv hade kontroll över resultatet. Och jag vågade jag utmana fler av mina egna sanningar och släppa vissa idéer om hur saker ”måste” vara. Förväntningar och falska övertygelser som jag insåg skapat så mycket onödig stress. Det gällde till exempel att jag hade kunnat fortsätta hoppas på att min man skulle ta flera av lämningarna, eller att vi i alla fall skulle dela lika. Jag valde i stället att testa att själv ta alla lämningarna, dels för att ge vår dotter ännu mer förutsägbara morgnar och dels för att jag då kunde be min man att ta alla hämtningar (vilket skulle ge mig minst 1 extra timmes återhämtning mellan jobbet och middagsbestyren). Nästa ”sanning” jag valde att utmana var mina fixa idéer om att arbetsdagen måste börja just klockan 08.30. Genom att bara ge mig själv 30 minuter till och starta upp klockan 09.00 kunde jag släppa mycket av det som skapade stress i min och min dotters morgonrutiner. Helt ärligt så blev jag rätt förvånad över att jag bara kunde ”bestämma mig” för den här typen av saker som kändes som de suttit som berget, och att det fungerade. Det ger mig hopp om att jag kommer att fortsätta att utmana mig själv på andra områden i livet som orsakar stress. 

Rätt snart insåg jag också att det inte bara är negativa känslor som stress som är smittsamma. Även lugn och respektfullhet smittar till andra. Tidigare brukade min man och jag ”tränga oss in på varandras territorier”. Det handlade nog mest om att vi ville kompensera för saker som den andra (kanske?) inte skulle göra. Nu beslutade vi i stället att dela upp dagen och att hålla oss borta från varandras ansvarsområden så länge den andra inte uttryckligen bad om hjälp. Nu går min man hemifrån klockan 07.00 och är inte ens där när morgonrutinerna med vår dotter börjar. I stället hämtar han henne på skolan, vilket ger mig mer tid för förutsägbar återhämtning. Vi träffas fortfarande både på morgnarna och kvällarna, men utan den stress och irritation som var så vanlig när vi ”hjälpte” varandra på fel sätt.

Sen måste jag vara ärlig och erkänna att det också uppstod vissa ”biverkningar” av mitt nya upplägg, som jag inte hade förväntat mig. När jag inte längre var ansvarig för att hämta efter skolan hade jag inte heller någon tydlig tidsgräns för min arbetsdag. Hela idén med den här rutinen var ju att jag skulle få lite egen återhämtningstid innan familjestöket drog i gång på kvällen, men nu trängde sig jobbet på utan att det fick några konsekvenser för någon annan än mig själv. En annan sak jag snabbt upptäckte vara att det inte alls var tydligt för mig vad som faktiskt var återhämtande för mig. Så jag och min coach fick gå tillbaka till ritbordet och ta fram nya strategier för självdisciplin i relation till jobbet. 

Vi kom fram till följande plan för att avsluta jobbet i tid och hinna träna på återhämtning innan familjen kommer hem klockan 16.30:

1. Håll tiden! Vi bestämde att jag ska sluta arbeta kl. 15.00. För komma ihåg ska jag ställa ett alarm på telefonen klockan 14.30. När det alarmet gått får jag inte börja med något nytt, bara avsluta det jag håller på med. Jag ska göra listor över vad jag behövde avbryta så att jag enkelt kan plocka upp där nästa dag.

2. Sätt gränser! Jag kommer ha ett autosvar klockan 15.00 på min arbetsmejl där det står: ”Hej och tack för ditt mejl. Jag arbetar mellan kl. 9 och 15. Om ditt ärende är brådskande, markera det som BRÅTTOM! I rubriken så lovar jag att prioritera det när jag börjar jobba igen kl. 9. Allt gott, Lisa.”

3. Rutin för övergångar! För att hitta bron mellan arbetsdag och återhämtning, kan jag välja mellan göra en kort andningsövning, 30 sekunders gående kroppsscanning i eller att bara kolla Insta i 3 minuter. Viktigt att jag påminner mig att det bara är bron! Inte själva återhämtningen.

4. Återhämta! Jag behöver utforska vad är återhämtning är för mig. TV-serier, träna, skumma sociala medier, träffa kompis eller läsa bok? Idag vet jag inte. Men min coach sa att det kan vara nästan vad som helst så länge det inte är droger eller brottsligt;) Jag kanske glömde säga det men vi använder mycket humor i vår coachning!

Nu när jag ser tillbaka på mitt fem veckors coachningsprogram skulle jag säga att jag är himla stolt över mina framsteg. Det känns verkligen som om de flesta insikterna och förändringen kommit från mig själv. Min coach har fungerat som en ”katalysator”. Det stärkande för självkänslan. 

Och oroa er inte för att jag sätter för stora förhoppningar till det här. Jag är en rätt realistisk och pragmatisk person och förväntar mig inte att himlen ska öppna sig och att jag ska leva lycklig i alla mina dagar. Men jag tror att de här fem veckorna har gett mig några viktiga pusselbitar som jag letat efter och behövt för att kunna gå vidare på egen hand. Och jag ser fram emot att fortsätta dela med mig av mina framsteg och utmaningar med mina ADHD-medsystrar i Letterlife Community.

/Lisa

Latest posts