Flickor med autism och ADHD – Att kämpa för att passa in och duga
ADHD är den vanligaste diagnosen hos flickor som har autism. Och autistiska drag, eller autismdiagnos, är också vanligt hos dem med ADHD. Vi behöver alltså tänka att både ADHD och autism kan finnas när vi träffar personer med NPF (neuropsykiatriska tillstånd). Flickor och kvinnor är fortfarande sorgligt underdiagnostiserade och inte sällan beror det på att flickor är bättre på att maskera sina svårigheter. Många föräldrar berättar om hur deras flickor missas av personal inom både skolan och vården och att de själva behöver driva processen för att få till utredning och rätt diagnos.
Redan små flickor med NPF har ofta svårt att hålla ihop sig i förskolan, att följa med och anpassa sig till leken med andra barn i gruppen. I mitt jobb gör jag ofta observationer i förskola och skola och trots att föräldrarna beskriver stora problem där får jag ofta höra av personalen att allt fungerar bra. Flickan sticker inte ut, syns inte, hörs inte.
Hanna – 5 år gammal flicka med Autism
Hanna är 5 år och har gått på samma förskola sedan hon var 1½ år. Inskolningen var svår och Hanna var ledsen vid lämningen i flera år. Personalen tyckte att mamma dröjde sig kvar och inte ville släppa greppet och tänkte att det var därför Hanna blev så ledsen. Mamman däremot håller inte med, hon ville gärna lämna, men tyckte att det var svårt eftersom Hanna var helt otröstlig. Personalen beskriver Hanna som en blyg flicka som kan vara aktiv och ”fara runt”, men som också gillar att måla, pyssla och att hålla på i hemvrån. I hemvrån radar hon gärna upp föremål (kastruller och matleksaker) i färg- och storleksordning. Hanna har inga problem med att andra barn också vill leka där utan anpassar sig och följer dem. Personalen tycker att Hanna leker ungefär som andra barn, men vid en noggrannare observation märker jag att hon egentligen inte leker med de andra barnen. Hon står mest i ett hörn och håller på med sina leksaker. När ett annat barn vill låna något delar Hanna med sig utan att knorra. Men hon är noga med att få tillbaka det hon lånat ut för att kunna lägger det i rätt ordning igen. Hanna blir aldrig arg eller ledsen på förskolan utan uppfattas som följsam och behaglig. Hemma är det något helt annat. Ofta bryter hon ihop redan i hallen, särskilt när mamma hämtar. Personalen tänker att det beror på samspelssvårigheter mellan Hanna och mamma, men mamma tänker att det kan bero på att Hanna hållit ihop sig en hel dag på förskolan och bara inte orkar mer. När de kommer hem ”lever Hanna ofta rövare”, enligt mamma. Hon protesterar mot allt, skrika och kasta saker.
Jag skulle våga påstå att det här är en ganska typisk bild av en flicka i förskoleåldern med autism och ADHD. Nästan alla flickor med autism och ADHD som jag har träffat beskrivs av andra som följsamma, behagliga, bra med vuxna och så vidare. Ofta bra på att följa rutiner (rutinbunden är ju för all del också ett autism-kriterium), vilket gör att de anses klara sig bra i vardagen. Det är faktiskt inte alls ovanligt att deras svårigheter inte alls syns i förskole- och skolmiljö. Men under den följsamma, anpassningsbara ytan kämpar flickan ofta runt i kvicksand av förvirring, osäkerhet, skam. Trots att lekregler ju ofta är rätt otydliga uppfattar ändå de flesta barn dem förvånansvärt intuitivt. Men flickan med autism och ADHD missar oftare de subtila nyanserna och gör då genanta eller störande ”fel” i leken. Hon står bredvid och vill så gärna vara med, gör ett försök men läser inte av situationen rätt, anstränger sig för mycket, talar för högt, eller håller på för länge. Skammen över att ha gjort fel, är välkänd hos dessa flickor även om det inte märks så mycket utåt. Personalen i skolan ser kanske flickan som ”är med” i leken och uppfattar inte hur mycket energi som går åt för att sortera bland förvirrande signaler och förväntningar. Föräldrarna ser och hör flickans sammanbrott när hon kommer hem. Psykologer, som jag, får två vitt skilda berättelser om något som verkar vara två helt olika barn. I det här läget är det klokt att verkligen lyssna på föräldrar en extra gång.
I skolåldern fortsätter ofta de sociala utmaningarna för flickan med (odiagnosticerad) autism och ADHD. Men en del flickor jag träffar berättar att skolan är ett lyft eftersom lektioner och lärande är mer strukturerat än lek. Tyvärr kommer många flickor med autism och ADHD ändå snart att få kämpa även med skoluppgifterna. Samtidigt som raster, fritids och andra strukturerade delar där barnen blir mer utlämnade till varandra bara blir svårare och svårare. Flickor med kombinerad ADHD som är hyperaktiva och impulsiva kan ibland ha lite ”draghjälp” av sin ADHD och ta rollen som ”en kul tjej som hittar på mycket”. Att vara en igångsättare och idéspruta tycker de flesta är jättekul tills någon ramlar eller något går sönder. Då vända en negativ uppmärksamhet mot ”den roliga adhd-tjejen” och skammen är där igen. När personal på skolan ser ut över skolgården ser det ut som att flickan med autism och ADHD ”är med” sina kompisar. Men just flickor med autism ”är med” i högre grad än pojkar med autism som oftare blir mer tydligt utanför och ensamma på skolgården. Det skapar förstås ett stort lidande för pojkar med autism, men det innebär också att vuxna uppmärksammar dem och deras utmaningar tidigt. Flickorna som egentligen kämpar med samma svårigheter hinner ofta blir vuxna innan de själva och andra förstår vad de faktiskt kämpar med.
Men det är under mellanstadiet som flickor med ADHD och autism börjar sticka ut för omgivningen. Då har de sociala kraven förändrats och blivit så höga att flickan med autism och ADHD har chans att hänga med längre. Den visserligen ostrukturerade leken går över i ”häng” som ju nästan inte har några uttalade regler alls. Det finns dock många outtalade regler som ska visa sig. För nu förväntas man kanske gå omkring på skolgården och prata om kärlek, relationer och vem som gjorde vad… Flickan med autism och ADHD försöker anpassa sig men det blir svårare och svårare. Vissa försöker desperat att ”köpa sig” en plats kvar bland vännerna, bjuder på godis och swishar pengar när gänget går till affären. På insidan växer dock ofta allt större ensamhet och ångest brukar komma som ett brev på posten under den här tiden. Att förvirrat ha kämpat i det sociala samtidigt utan att någon verkar förstå kan göra att uppgivenheten och den psykisk ohälsan växer. Många flickor med ADHD och autism vill eller orkar inte gå till skolan längre, vissa börjar självskada andra utvecklar ätstörningar. Då brukar vuxenvärlden reagera med kraft. Men då har det redan gått onödigt lång tid.
Så vad kan vi göra?
För att flickor med autism och ADHD inte ska leva många år i ensamhet och förvirring skulle alla vuxna behöva tänka på det här:
Var nyfiken på hur flickan leker på förskolan. Är hon med i leken, eller leker hon mest bredvid och härmar vad de andra gör? I leken finns viktiga pusselbitar för att förstå flickors sociala färdigheter.
Misstänker du att flickan kan ha lite svårt för lek och socialt samspel? Hjälp henne! Se till att vara med lite i leken ibland, hjälp henne att tolka (”nu tror jag att de andra menade att ni skulle sova middag eftersom ni var trötta allihop”). Sätt ord på olika delar av leken efteråt genom seriesamtal och sociala berättelser.
Att flickor bryter ihop så fort de kommer hem och får utbrott hemma, ska tas på allvar. Det behöver inte betyda att det är något fel hemma, utan kanske ett tecken på att hon inte orkar hålla ihop sig längre.
Att flickor har kompisar betyder inte att de inte kan ha autism. Många med autism och ADHD kan härma andra och anpassa sig så att de ”får vara med”. Försök att ta reda påom det kommer med ett pris, alltså hur ansträngande det är för flickan? De flesta barn blir inte helt dränerade av en vanlig dag i skolan eller att umgås med andra barn. Ser man ett mönster är det ett tecken att följa upp och undersöka närmare.
Mår din flicka sämre och sämre under mellanstadiet, kartlägg hur hon egentligen har det socialt. Det finns massor av anledningar till att barn mår dåligt, vänta inte för länge att kartlägga autism och ADHD.
En utredning och rätt diagnos blir ofta en väg ut ur förvirring och skam för flickorna. De får ord på allt de upplever att de inte förstår och kan börja resan mot att hitta sin alldeles egen väg genom livet.
Lotta Borg Skoglund
MD PhD & Letterlife Co-founder
Latest posts